Evelina

Datum: 17 mars 2011.
Klockan 21:00, nästan precis på pricken, fick jag min första värk. 9 minuter efter så kom den andra. Sen höll det på så ca 10 gånger, med just 9 minuter emellan och de varade i ganska precis en minut.
Jag blöder en liten liten skvätt och säger att det är slemproppen.

Allt eftersom så började tiden emellan värkarna att öka. Ibland kunde det dröja 20-25 minuter. Frustrerande!
Men ingen direkt smärta. "Är det så här det känns så är det ju en fis i rymden jämfört med vad jag väntat mig.", sa jag till Rickard. (en aning dum man känner sig nu att man ens sa så)
Natten blev otroligt jobbig. Eftersom det va så pass lång tid emellan värkarna så hann jag alltid precis slumra till innan jag vaknade av en värk. Herregud, om det skulle vara så här länge?!

Datum: 18 mars 2011.
Lika som natten så vart morgonen och dagen frustrerande. Jag undrade verkligen om det ens skulle sätta igång någongång.
Poff sa det, bokstavligen!!!
Klockan 17 åker Rickard och handlar så vi ska få lite mat i magen, ifall det är dags snart. När han kommer hem igen så har minutrarna mellan värkarna minskat ner till 6. Och nu börjar det jädrar göra ont "på riktigt".
Och nu händer det nått...proppen (!)...jahaa, då va det nått annat igår då?!

Klockan 18 ungefär tar jag mig in i duschen. Nu är det 3-4 minuter emellan värkarna. ONT SOM FAN!!!
Nu går även vattnet. Jag ropar på Rickard i panik och ber honom att ringa till förlossningen på BB Stockholm. Jag kunde inte alls prata när värken kom.
Vi får rådet att avvakta och verkligen kontrollera om det är vattnet som går. Herregud, jag står väl knappast och kissar på mig i mängder så fort en värk kommer!?!!!

Efter 30 minuter har jag riktigt ont och tiden mellan värkarna är nere på 1,5-2 minuter. Rickard ringer till BB igen. Nu måste vi förtusan åka in!
Rickard får till svar att dom har fullt på BB Stockholm, även så Dandryds BB. Om vi kan vänta ett par tre timmar med att åka så kan vi kanske få en plats... Vi prövar att hålla ut.

Nääe, efter bara 5 minuter med två ordentliga värkar och vatten som sipprar så kan jag inte stanna hemma längre. Vi ringer igen. Barnmorskan säger att hon kan ringa till tex Karolinska och kolla om vi får en plats hos dom. Gärna, då det blir närmast efter Dandryd för oss.
Beskedet hon ca 10 minuter senare kom med va att det va fullt överallt. Hon hade prövat ringa runt till alla inom en "vettig radie". Vi kunde välja mellan Gävle och Huddinge. VAA??!! Är detta ett skämt eller?
Jaja, vi måste ju åka så vi väljer Huddinge. Gävle verkar ju dumt.

Strax efter klockan 20 är vi framme och får ett förlossningsrum och jag ska bli undersökt. Värkarna gör så ont nu att det känns som att jag dör inifrån.
Öppen 4 cm.
Även så känner BM att det kanske är en liten rumpa som är på väg att komma ut först. Hon förklarar att Om nu så skulle vara fallet så kommer det att bli kejsarsnitt.
Hon förklarar lugnt hur allt i så fall kommer att gå till.
En läkare kallas för att undersöka med ultraljud.

Det hinner gå ca 20-30 minuter så kommer läkaren och konstaterar att hon ligger i säte. Vattnet har ju gått så det finns ingen möjlighet att försöka vända på henne.
Under denna lilla tid har jag hunnit öppna mig en cm till och halvägs till fullt öppen. Det går fortare än vad dom trodde att det skulle göra. Det meddelas att det blir akut kejsarsnitt.
Innan vi visste ordet av så fylls rummet av en massa människor och jag börjar gråta och skaka okontrollerat. Tankarna som flög runt i mitt huvud minns jag inte nu i efterhand, men jag kommer ihåg hur rädd jag vart över att bli "öppnad".

En person sätter nål i vänster hand, en annan i höger. Någon klär av mig på underkroppen och en annan ger mig en spruta för att minska värkarbetet.
Mitt i havet av alla nya ansikten dyker ännu ett nytt upp... Narkosläkaren, som snällt frågar om jag orkar lyssna på honom medans alla håller på och bökar med mig. Jag nickar och får fram ett ynkligt "aah". (tänk er en tv-doktor med snygg skäggstubb och pepsodent-leende som dessutom hade en rätt gullig dansk brytning. Haha)

När jag är förberedd för operation så lämnar alla rummet och jag och Rickard får en stund ensamma. Jag skakar som ett asplöv och blir grymt nervös. Men tack vare min älskade känner jag mig lugn och trygg. Även om mina skakningar blir riktigt jobbiga.

Klockan va närmare 22 någonting när de kommer för att hämta mig, får en spruta mot skakningarna, och så kör de mig mot operationsrummet.
Känns precis som på film... Trodde väl aldrig att jag skulle få se människor dra runt mig i en säng från denna synvinkel. Nu är jag på riktigt ganska rädd. Men jag känner mig ändå trygg med alla dessa människor som fanns runt omkring mig.
Det tar lite tid innan dom kan dra in mig i det sterila rummet. Jag får något som jag måste dricka för att minska..."vad det nu va"...i magen. Plus att jag hade fått i uppgift att ta av mig alla smycken jag hade men ändå glömt ett i höger öra, i den lilla "flörpen". Den va heller inte den lättaste att få bort. Men med hjälp av två minitänger och lite våld så gick det till slut.
En spruta till mot mina skakningar får jag också.

Väl inne i operationsrummet fick jag ryggbedövning och sedan vad det bara att vänta tills jag inte kände smärta. Bakom ett grönt skynke låg jag med ansiktet och armarna rakt ut...som jesus på korset. Rickard fick sitta brevid mig där bakom. När jag inte kände något längre började de. Och jag kunde verkligen höra "verktygen" jobba..saxklippande typ.
Kände en massa slit och drag från magen...men ingen som helst smärta. Sjuk känsla!!!
Ena kvinnan där inne sa " Om ca 4 minuter är ni föräldrar."
Jag och Rickard börjar genast skämta och prata om de mest ovisentliga sakerna...nervösa till max! Förväntansfulla!

Klockan slog nu 23:19. Från ingenstans hör vi det gulligaste barnskrik vi någonsin hört!! "Bääävääääbäääääväääääää"
Jag minns att jag bara tittade upp på Rickard och sedan kom tårarna.
Wow, säger jag bara!
Rickard vart snabbt hänvisad bort från mig och till våran lilla dotter.
Efter en liten stund fick jag en bebis tryckt mot mitt ansikte. Världens vackraste!
Sen försvann mina änglar och jag lappades ihop för att sedan få spendera två timmar på uppvaket.
Jag skakade fortfarande så en sista spruta får jag mot det.

När känseln började komma tillbaka i mina ben så kom en barnmorska och Rickard och hämtade mig i sängen. Lillan låg kvar uppe på avdelningen där vi skulle bo tillsammans med en annan barnmorska.
Att plötsligt ligga i sängen med en liten liten bebis vid bröstet är ju en oslagbar känsla.
"Den där söta lilla saken har fått plats i min magen...våran underbara dotter."

Nu var det bara att försöka återhämta sig efter snittet. Ont som fasiken gjorde det efteråt i allafall.
Att inte kunna ta sig upp ur sängen själv gjorde mig rastlös.
Jag va så envis och ville upp och gå snarast möjligt...vilket jag gjorde. Med hjälp av gåstol tog jag mig fram. Senare klarade jag att gå utan hjälp.
Redan på söndagen(20 mars) ville jag åka hem men fick rådet att åtminstonde stanna en natt till.

Måndagen den 21 mars åker vi hem... Här börjar mammalivet på riktigt! Vi ska nu klara oss själva och äntligen få komma in i den vardag vi så länge sätt fram emot. En vardag med en till familjemedlem.

Älskade Moa... 49 lång och vägde 3300 gram.

Jag hade aldrig klarat detta utan Rickard! Hans stöd och tröst och närvaro va oslagbar. Han är världens underbaraste och jag älskar honom så otroligt mycket!



Mina känslor som blåssade under den kvällen va många...jag är bara glad över att allt gick bra till slut!