Evelina

Visst ja! På frågan om tatueringen blivit nå utstretchad så kan jag säga att jag "peppar peppar" klarade mig himla bra. Jag ser ingen större skillnad nu efter graviditeten faktiskt. Jag trodde dock att den skulle bli väldigt utdragen och "slapp" om man säger.
Det ända som är nu är väl att efter snittet så har den blivit förskjuten någon millimeter.

Jag hörde, när jag låg där bakom det gröna skynket och blev ihopsatt, hur det tisslades och tasslades om något. Sköterskan som stod brevid mig lutade sig vid ett tillfälle framåt så jag inte kunde se hennes ansikte och sa något med.. "..men ni sa...försök...."
Jag sa till Rickard när jag kom till salen där vi skulle bo att jag trodde att något inte gick som det skulle. Att jag undrade hur snittet såg ut.

Samma dag som vi skulle få lämna sjukhuset så kom hon som lappade ihop mig och ville kolla på..TATUERINGEN(?). Jaa, hon sa så. Sen förklarade hon att de hade haft lite problem då de skulle försöka fixa snittet över tatueringen. Mönsterpassning! =p
Det gick inte riktigt som de ville och jag såg hur besviken hon vart över att de inte hade lyckats.
Jag därimot, jag bryr mig inte ett dugg om att det vart som det vart. Huvudsaken Moa kom ut oskadd till oss!

Jag har bild på ihoplappningen och hur ärret ser ut nu...men jag vet inte om jag vågar lägga upp de bilderna ifall någon är känslig.. Men kanske bara hur det ser ut idag..?



                       ÄLSKADE UNGE!!!


Nää hörrni, nu kastar jag in handduken för idag.

God natt